konstigheter...

Idag när jag och propellen, Wilmer skulle prompa ner på stan så var jag tvungen att fixa lite med vagnen utanför porten, då kommer en av våra grannar. En ung tjej typ 16 år med sin hund. Hon visar och drar hunden till en snöhög PRECIS utanför porten och låter hunden pinka där. Jag påpekar detta (gnällkärringen är mitt blivande namn här i kvarteret) Jag sa att det vore snällt om du ville rasta hunden lite längre bort istället. Då får jag tillbaka ett spydigt svar "jaha varför då??" öööö jo för att min dotter vill gärna leka i snöhögen och det är lite äckligt när det är massa hundpink överallt. Då tittar hon på mig och fnyser och går in med hunden. Jag blir så paff att dagens ungdomar är så jäkla spydiga.. jag låter verkligen som värsta surtanten. Men seriöst.. i somras när jag och Ellen var ute och lekte på den här sunkiga lekplatsen så var grannungarna på gården. Jag kom på dom när dom var inne i sophuset och rotade och slängde sedan glödlampor under bilarna. Jag påpekade även detta och fick sedan höra när dom ropade efter mig JÄVLA KÄRRING hehe jo jag är nog det ändå men en stolt sådan oxå :-)

Väl på stan traskade vi runt och kikade i affärer. När vi närmar oss "Domus" som egentligen inte heter det längre men strunt i det för för mig kommer det alltid heta Domus. Precis vid ingången stötte jag på en gammal kompis. Det högg till i hjärtat på mig när jag såg honom. Jag ropade hans namn och han vände sig om. Det var min gamla bykompis. Försökte verkligen hålla tillbaka tårarna men det var på gränsen att det inte gick. Han har gått igenom mycket. Han har funnits i mina tankar under många år, jag har länge vetat att han har haft problem men nu blev det mer påtagligt. I Göteborg så hördes vi av en gång. Han bodde en bit därifrån och vi pratade om att ta en fika men sen tappade jag hans nummer och sen rann det ut i sanden. Det känns så jäkla sorgligt att han har sabbat sitt liv så mycket som han har gjort. Förr i tiden när vi umgicks i stugan så var han så himla fin och snäll. Jag hoppas verkligen att han tar tag i sig själv.

I lördags fick jag reda på att en gammal vän hade kört ihjäl sig med skotern i en by några mil härifrån. Det är en sån konstig känsla det där när jag får reda på nåt sånt. Jag hade inte träffat Otto på många år men så klart kommer alla minnena tillbaka. Blogga och ta hand om en gnällig pöjk går inte ihop. Återkommer!!!